Ikväll vek jag verkligen ner mig helt.
Känns som om jag håller på att gå in i en depp pga att inte ha nått att göra... inget jobb.. det är astråkigt.. jag klättar på väggarna...
alla vänner är upptagna med jobb, pojkvän och liknande...
Man kan inte alltid vara stark.
Jag visade mig sårbar inför mitt ex..   Vilket på nått sett man eg inte vill göra. man vill ju vara den starka som gått vidare med livet osv... så tänker iaf tjejer.... ja vi är fjantiga...
men iaf.... jag pratade med han... han har skaffat ny tjej.. det kändes tungt.... men inte tungt på de sättet, jag har inte fortfarande känslor för han  och jag vill inte ha tillbaka han. nej det vill jag verkligen inte..
Mer tungt för att han var min första kärlek... det kommer alltid vara nått speciellt tror jag, hm..
Men grejen var väl den att jag har saknat han på senare tid.... han var min bästis i tre års tid, vi pratade flera gånger om dagen och jag ringde alltid han när jag inte hade nått att göra eller ville bara surra om ingenting...
Nu är de ju länge sen det tog slut och jag har inte haft den saknaden förut egentligen.. kanske mest ett tag just efter när man var van att prata så mkt... men iaf.... nu när jag har varit arbetslös ett tag och har lite att göra så hade de varit skönt att haft den där man kan ringa när som helst och bara surra... med många andra skulle de bara känna så krystat... som: - kom till saken, varför ringer du, vad vill du osv....
Fast enda förstår jag inte... så taskig han varit mot mig vet jag inte varför jag vill ibland vara kompis med han.. är de när jag känner mig ensam??
Eller jo, jag vet ju anledningen varför vi var tillsammans så länge när vi eg skulle gjort slut men de går vi inte in på.. fast de har nog med saken att göra....
äh jag svamlar.....
tappade helt vad jag eg skulle skriva...  men saken jag vill komma till är väl att jag är sjukt rastlös och vill ha nått att göra annars blir jag deppig.
Också blir jag lite irri på mig själv.... varför saknar jag att prata med han... vi börjar ändå bara småtjaffsa när vi pratar för båda är så jävulst envisa... sen slutar de med att vi är arga på varann.... hoppet... så egentligen gör de inget att vi inte är vänner... jag saknar bara den där bästisen... som inte behöver vara han... utan bara en person som vet allt om mig och som man kan prata med allt om...  Jag snackar alltså pojkvänmaterial.... men jag ska vara lugn... det kommer nog bli bra allt i slutändan.... man måste få ha deppdagar ibland... imorgon kommer jag vara gladare!

ska sluta svamla.. tror inte riktigt ni hänger med... detta var nog bara ett sätt för mig själv att få ut lite ur skallen...

natti