Ibland önskar jag att jag inte var så envis. Men å andra sidan hade jag aldrig överlevt mina prövningar om jag inte varit envis.
Jag går bara omkring och väntar på något, men jag vet inte vad jag väntar på. Jag jobbar, jobbar och jobbar för att komma bort från en tråkig vardag. Men vad är det jag strävar efter? Ibland stannar jag upp och förstår inte riktigt vad jag håller på med. Jag har mål och drömmar men är dem overkliga? Kommer jag alltid gå omkring drömmandes och inte kunna leva i nuet för jag går bara och längtar ? Ibland känns det som om alla andra är nöjda med sitt liv och jag går bara och väntar?
Men jag väntar ju inte heller.. jag kämpar.. men kämpar jag för mycket?
ska jag bara låta allt va ?
men som sagt, min envishet gör så att jag inte ger upp.
Hatar att vara en känslomässig person. hatar att vara den som alltid tänker ett steg längre, den som bryr sig för mkt.
"älska dig själv för den du är"  -idag sket det sig.