Länge sen jag kände mig så misslyckad som jag känner mig nu.

Okej, här kommer det. vet inte hur bra jag kan föklara men ska försöka.

det grundar väl sig egentligen att jag har aldrig dugt som jag är för min pappa. Man kan alltid göra saker och ting bättre än vad man nyss gjort enligt han. Hela mitt liv har jag försökt prestera mitt yttersta för att synas i hans ögon, och det är endast då man har gjort något riktigt bra.. som fått mvg i något betyg man fått beröm. jag har aldrig hört att jag duger som jag är av han. Och om man inte duger i sina föräldrars ögon, hur kan man då själv tycka att man duger? Hade jag inget jobb direkt jag gick ut gymnasiet, då kämpade jag inte tillräckligt för att få ett jobb. När jag flyttade hemifrån och hade ett heltidsjobb och två extrajobb dög jag inte heller för då jobbade jag för mycket.

När jag kom hem från Irland var jag så slut och trött att jag bara ville ha lite semester... Men redan första dan var frågan: vad ska du göra nu, har du sökt jobb?   jag bestämde mig för att jag inte ville bo i stan, för jag verkligen inte mår bra av att vara i stan, utan jag ville bo ute på landet(gullis) och ha ett jobb där. Vad händer då, jo Han blir sur på mig och säger att man kan inte bo utanför stan. Sen kommer pricker över i:et, grädden på moset.. ja you name it. han säger: Du kommer INTE att klara av att bo här själv eller hitta ett jobb. Det var verkligen ett slag i ansiktet...   ytterligare ett bevis på att han inte tror att jag duger till något. Men han kan ju äta upp det han sa för jag klarade visst av att bo där själv. jag klarade visst av att fixa ett jobb... Men inte ens efteråt kan han komma till mig och be om ursäkt för att han hade fel och jag hade rätt. han kan inte be om ursäkt för att han sårade mig. För såhär äre och har alltid varit, inget han gör är fel.. det är alltid mig det är fel på.

Inte ens när jag mådde så dåligt när jag gick och pratade med en psykolog, pga min pappa såklart, och psykologen säger till han, öga mot öga, att det är han som måste ändra sig om jag och han ska kunna ha en bra relation till varandra. inte ens då tror han att det är han som måste ändra på sig. när han får alltid svart på vitt precis varför jag mår (har mått) så dåligt som jag gjorde då.

Varje gång det blir ett bråk så är allt mitt fel. det är jag som är sur, grinig mm... det är aldrig han det är fel på.  -Amanda, du måste ändra på dig för att det ska bli bra. Vad fan är det jag ska ändra på? jag är ju en glad och lycklig människa när jag inte är i närheten av han... Om det inte är han det är fel på, varför har han då uppfostrat mig till den jag är? om jag nu är så misslyckad borde de väl vara han som känner sig misslyckad med sin uppfostran av mig ?

Han gnäller på mig att den enda gången jag hör av mig är när jag vill något, en tjänst eller liknandet... den enda gången han hör av sig är när han vill veta om jag lyckas med något i mitt liv. Aldrig att han ringer för hur fråga hur det är med mig... visst frågar han det men han är inte intresserad av svaret.

Häromdagen hörde han av sig och tyckte att jag skulle komma hem till han och hans kära fru så vi kunde sitta ner så dem skulle få höra vad jag hade för planer för framtiden. För nu har jag inte längre ett jobb, jag har inget hem, just nu känns det som jag inte har något.. iaf inte i hans ögon... för det är bara sånt som räknas.

Jag känner mig så jävla misslyckad. inte ens ett förhållande kunde jag fixa... allt blev bara fel.
Jag känner mig så förtvivlad... har så ont i hjärtat... vet inte vart jag ska ta vägen...
Det enda jag har just nu är min envishet... Jag vill så gärna bevisa för min pappa att jag faktiskt duger och är bra på någonting så jag kommer att kämpa för att få ett jobb och ett hem. Men jag vet innerst inne att vad jag än gör kommer det inte vara tillräckligt...

fy vilket deppigt inlägg.... allt blev bara för mkt.. inget jobb, bor i en resväska och den personen jag verkligen verkligen ville ha, visste inte vad han ville... 

Många gånger jag har tänkt säga upp kontakten med min pappa och "hans familj"..  Det är väldigt svårt att förklara allt om min familj och de vill jag nog inte heller....  jag tror faktiskt jag skulle må bra av att iaf inte bo i samma stad som han.

Som de säger, bryt ihop och kom igen.. just nu står jag på botten... så det är väl bara att klättra upp igen.

Kände att jag behövde skriva av mig lite.

godnatt