När jag såg Pysing komma springade mot oss i hagen förstod jag att de skulle bli en intressant kamp mellan han och mig idag..  och visst blev de det! Tror han tycker de är extra roligt att jävlas med mig eftersom jag blir sur på han...  han har fått alldeles för lite tillsägelse från sin uppfödare tror jag... Ridturen börjar som vanligt, Nina och Pysaja lunkar på i vanlig takt och efter kommer jag och Pysing med korta sakta steg..  Sen efter man har travat en gång kommer han igång lite.  När de blir jobbigt och jag kräver för mycket av han (enligt han) tycker han att det är kul att bocka... och idag var han på extra busigt humör. Denna sega häst som i vanliga fall knappt vill gå framåt försökte sticka med mig två gånger... och hela vägen hemmåt kurar han ihop sig som en boll och jag sitter bara och väntar på en explosion ska komma och att hästen ska börja med sina bockningar... och visst.. de kommer gång på gång på gång.... haha..  De enda jag kan höra i skallen är Pauls ljuva stämma säga "sitt up".. (för att inte flyga av när de bockar) Förbannat bara att underlaget var så kasst att de i princip bara gick att skritta... han hade verkligen behövt springa av sig.... De blev ju inte bättre när han är rädd för att gå på snön nu när man sjunker igenom... Pysaja däremot är en riktig skogsmulle och plöjer genom allt!!   fast jag tror inte han är så rädd.. han försöker mest hitta anledningar till att busa med mig...  tror han är van vid att få bestämma ganska mkt själv...  blir kul då underlaget blir bättre och de går att rida!! Jag kommer inte ge upp förrän denna häst är som jag vill att han ska va!!

Ibland blir man verkligen riktigt besviken och irriterad på vissa människor. Jag trodde att vid denna ålder hade man mognat i sitt tänkande och kunde agera efter det. Men efter de jag fick höra idag från Nina tänker man: Har vissa stannat kvar i högstadiet?  Men man slutar ju aldrig att förvånas..  Och hur gör man när ens nära vänner slutar bry sig och höra av sig. Hur länge ska man försöka... eller ska man inse att vissa växer man ifrån.. eller ska man skaffa nya kompisar?
Denna jäkla ketchup-effekten.. allt kommer på en gång!  Varför är de så svårta att hitta någon som strävar åt samma håll? vill göra samma saker som en själv. Varför är indelningen i denna stad "festa-varje-helg(alla singlar)" eller "toffel-livet"? Är detta brytpunkten från sina barndomskompisar ? alla drar åt vart sitt håll, starkast överlever?

Fan, börjar jag ångra mig ?

fan, jag blir så besviken på mig själv... jag har varit i samma situation själv... ändå vet jag inte hur jag ska hjälpa henne. får dåligt samvete.  Vilka är de rätta orden att säga? Jag kan inte säga: de blir bättre snart... nej, för jag vet hur smärtsamt de är.
Är de bästa ibland att bara släppa taget helt ?

blev väldigt många funderingar idag...

Men jag har iaf haft en toppendag, hoppas ni också haft de! =)